Aspergers är politiskt: Kristdemokraterna

Har ni en talesperson eller arbetsgrupp för npf-frågor?
Kristdemokraterna har inte någon särskilt utpekad talesperson för enbart npf-frågor. Däremot har vi socialministerposten i regeringen. Göran Hägglund, vår partiordförande, är således övergripande ansvarig för hälso- och sjukvården även om det är landstingen som utför vården. Vi har även två personer som är riksdagsledamöter i socialutskottet som ansvarar för alla hälso- och sjukvårdsfrågor i riksdagen.

* Känner ni till de viktigaste och mest typiska symptomen vid Asperger?
Ofta tolkar man tankar och känslor på ett annorlunda sätt än de flesta andra. Man har problem med att avläsa sociala signaler och kroppsspråk och kanske tolkar det som sägs i ett samtal på ett konkret och bokstavligt sätt.

* Hur gör ni för att underlätta kommunikation med väljare med Asperger?
Det behövs tydlig kommunikation. Vi har exempelvis en flik ”På lättläst svenska” på vår hemsida http://www.kristdemokraterna.se/

SAMHÄLLE

* Hur ser ni på neurodiversitet?
Vi håller med om att det är bra med det är bra och viktigt med neurologisk mångfald.

* Vad vill ni göra för att stärka personer med aspergers roll i samhället?
Grundläggande är en bra utbildning och ett jobb. Vi måste också fortsätta att identifiera och undanröja hinder för full delaktighet i samhället.

* Är ni beredda att lagstifta om förbud mot diskriminering pga npf? (exempelvis neka någon ett arbete redan pga diagnosen)
Vi har en diskrimineringslagstiftning som tar upp kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Npf är således redan inkluderat.

* Anser ni att t ex AS automatiskt ska ge rätt till sjukersättning som en ekonomisk bastrygghet?
Ingen får sjukersättning automatiskt, varje person prövas individuellt utifrån sin sjukdom/funktionsnedsättning. Det är ett system som vi vill behålla.

* Trots att det saknas vetenskapligt stöd att människor med högfungerande AST skulle vara sämre bilförare än befolkningen i stort, hur ställer sig partiet till Transportstyrelsen krav på läkarintyg för körkortstillstånd -och körkortsbehörighet?
Det finns grundläggande krav på att man ska kunna klara att framföra bilen och följa trafikreglerna. Du får inte ha någon sjukdom som påverkar, eller kan påverka, din körning på ett negativt och trafikfarligt sätt. För detta krävs av oss alla att vi ska kunna visa att vi har en god syn. Har man en diagnos av något slag som i vissa fall kan påverka förmågan måste man visa läkarintyg. Det gäller exempelvis diabetes och autismspektrumtillstånd.

* I vissa landsting kan människor med NPF-diagnoser åka avgiftsfritt med kollektivtrafiken till habiliterande verksamheter vid uppvisande av kallelse. Anser partiet att detta bör vara gällande för samtliga län/regioner?
Alla beslut om kollektivtrafikens taxor tas regionalt, det är således ingen rikspolitisk fråga.

* I vissa landsting och kommuner kan människor med NPF-diagnoser, om behovet finns, få en del eller hela beloppet på fysisk aktivitet (FaR) betalt – exempelvis medlemsavgift på simhall. Vad är er inställning till detta?
FaR är bra! Och om landstinget subventionerar är det också bra. Det är en fråga för varje landsting. Vi har något som kallas ”det kommunala självstyret” och i detta fall innebär det att landstingspolitikerna har rätt att själva bestämma. Landstingen får huvuddelen av sina pengar via landstingsskatten och beslutar själva om hur de ska användas.

* Vissa landsting tar inte ens emot remisser för NPF-utredning – bör inte vårdgarantin alltid vara gällande? Hur kommer ni arbeta med att alla som behöver utredning får en fullständig utredning?
Alla som behöver utredning ska få det! Hur landstingen löser det varierar. Om det egna landstinget av olika skäl inte klarar det borde man få göra en utredning i ett annat landsting. När Göran Hägglund blev socialminister upptäckte han raskt att psykiatrin länge varit försummad. Han såg då till att staten sände specialdestinerade pengar till landstingens psykiatrivård, framför allt till barn- och ungdomspsykiatrin, för att på så sätt stödja landstingen att förbättra psykiatrin. Nu ser vi att köerna till BUP har kortats ordentligt men det finns mycket mer att göra för landstingen för att förbättra psykiatrin.

* Varför tillåts det att förtala och diskriminera grupper med funktionsnedsättning men inte för hudfärg eller sexuell läggning? Exempelvis neka någon ett arbete pga diagnosen eller misstänkliggöra en hel grupp med grundval av dess diagnos utan vetenskapligt belägg?
Enligt diskrimineringslagen är det precis lika förbjudet att diskriminera personer med funktionsnedsättning som personer med annan hudfärg. När det gäller anställning är det viktigt att arbetsgivaren är informerad om vilka stöd och hjälpmedel som finns att tillgå för att en person med en funktionsnedsättning ska klara jobbet. Att informera om detta är bland annat en uppgift för Arbetsförmedlingen.

UTBILDNING

* Hur vill ni jobba med npf-frågor i grundskolan?
Ansvaret för hur skolan ska arbeta med npf-frågor ligger på varje skola. Det ska ingå i den ordinarie undervisningen att tala om varje människas unika och lika värde, hur man bemöter varandra och hur man arbetar tillsammans och fungerar tillsammans i en grupp. I den mån ett eller några barn behöver extra personal ska det finnas. Kommunerna ska ha resurser för detta i sin budget.

* Hur kommer ni att förhindra ‘mobbning’ dvs förföljelser och överfall som regelmässigt drabbar elever med npf?
Skolan ska vara en trygg plats för alla! Alla vuxna på skolan och också andra elever har en skyldighet att reagera om de ser att mobbning förekommer. Ytterst är det rektor och kommunen som har ansvar för att skapa en trygg och bra stämning på skolan. Varje skola är enligt lag skyldig att ha en likabehandlingsplan som ska innehålla åtgärder för att främja varje barns rättigheter oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder eller sexuell läggning. Det är också viktigt att man i undervisningen lär barnen om alla människors lika värde.

* Motoriska dysfunktioner och perceptionsavvikelser återfinns hos många med AST och ADD/ADHD – idrotten i skolan kan vara oerhört påfrestande för elever med annorlunda perceptioner och-/eller motoriska dysfunktioner. Vad anser partiet är rimliga förutsättningar för att elever med AST och-/eller ADD/ADHD ska betygsättas rättvist (i jämförelse med sina klasskamrater)?
Vi har full förståelse för att många kan ha svårt att prestera lika bra som sina kamrater på idrottstimmarna. Idrott är ett ämne där det är ganska lätta att mäta prestationerna och att sätta betyg därefter. Det skulle nog vara komplicerat att ha en betygsskala för AST, ADD/ADHD-barn.

FORSKNING

* Vad anser ni att forskningen inom autism-spektrumet ska fokusera på?
Politiken har inte makt över forskningen. Forskningen är helt fristående från politiska beslut.
Vi är därför inte insatta i detalj och kan inte ge något exakt svar på denna fråga.

* Anser ni att man bör forska på om man ska kunna fosterdiagnostisera för autism?
Kristdemokraterna har, som enda politiska parti, ett medicinskt etiskt program som behandlar de svåra frågorna från livets början till dess slut. Här har partiet tagit ställning till fosterdiagnostik och säger bland annat: ”Kristdemokraternas principiella inställning är att
fosterdiagnostik ska ske för barnets bästa. Fosterdiagnostiken ska i första hand användas för att diagnostisera sjukdomar eller tillstånd där en insats kan bota och förebygga sjukdom, lindra smärta och lidande eller på annat sätt skydda barnet.”
Vidare står: ”Målsättningen är att fosterdiagnostik enbart ska användas i
livets tjänst, inte för att förhindra att barn med oönskade egenskaper föds.”

Annonser

Aspergers som jag ser det – del 2 av 3 (Qatten)

2003

Jag begriper inte hur någon, för övrigt, kan finna tröst och styrka i totalt odefinierad gallimatias som: ”du är värdefull”, ”du är också unik”, ”du är lika bra som alla andra” etc. För det första är begreppen ”värde” och ”värdefull” allt ifrån otillämpbara till rent cyniska satta i samband med mänsklig existens.

Alla djur som har sin fortplantning ordnad på så vis att individerna sönderfaller i två kön vilkas genetiska kod skall blandas samman till nya individer leder med obönhörlig ofrånkomlighet till att varje individ har en för sig helt unik genuppsättning. Detta är ett vetenskapligt faktum och hur konstaterandet av detta kan få en ledsen person att bli glad gör mig nästan rörd över hur oändligt lättmanipulerade ni är och vilken bottenlös kapacitet ni har till önsketänkanden och självbedrägeri.

Jag skulle aldrig drömma om att vara så respektlös mot en annan person eller förfalla till sådan flagrant lögnaktighet att påstå saker som: ”Men det är klart du kommer att få ett jobb.” ”Den rätte väntar där ute på dig.” eller klassikern: ”Men inte ska du dö, inte.” Jag äger inte förmågan att se framtiden och skall därför inte uttala mig om hur den kommer att te sig. Det är för mig så självklart att jag finge bruka rent paramilitärt övervåld på varenda cell i min kropp för att fä något så enfaldigt att fara ur min trut.

Men dröm om min förvåning när ni tycker att någon är snäll, omtänksam och en go’ kille/tjej när de säger sådant. Hur ni gör för att finna tröst i och må bra av rena lögner kommer jag aldrig att begripa. Än mindre varför. ”Du är lika bra som alla andra.” är så enfaldigt att jag knappt giter bena upp det. ”Bra”? En fullständigt godtycklig term som kan fyllas med i stort sett vilket innehåll som helst och därför renderar hela utsagan till noll och intet. Det som gör er till små varma lyckotroll får endast effekten hos mig att min hjärna skickar mig ett felmeddelande.

En annan av era små fraser som jag ibland har en smula roligt åt är varianter av. ”Det kommer att ordna sig”. Jag hoppas verkligen att åtminstone några av er begriper att alla former av förutsägelser av framtida händelser kan avfärdas som totalt meningslösa. 🙂

Jag vet att ni säger sådant här för att förmedla känslan *tröst* och inte göra prognoser om kommande händelser – ett missbruk av språket, för övrigt.

Behöver jag tröst, så lägg bara en hand på min axel, det räcker, men förolämpa inte min intelligens.

Jag minns att jag som barn ibland hörde mina föräldrar säga att jag skulle komma att bli professor eller något annat som i deras verklighet ansågs som fint och bra. Möjligen föreställde de sig att jag skulle ta det till mig som känslomässig bekräftelse, bli glad och läsa mina läxor med än mer glöd. De föreställde sig väl att jag var lika beroende av bekräftelse som de. Det enda jag hörde var att de sade konstiga saker och att det kunde väl inte de veta, vad jag skulle bli om 20 år. Framtiden kunde man ju inte se in i. Det de sade saknade för mig hanterbar och användbar information och lämnades utan vidare åtgärd och lades i den ständigt växande högen ”Uttalanden utan innehåll”. Den näst största högen hette: ”Uttalanden med orimliga eller oklara orsakssamband i”.

I den kunde man finna pärlor som: ”Ja, du är väl duktig i skolan nu, så mamma och pappa blir glada?” Jag fann det ganska orimligt att den obligatoriska nioåriga grundskolan hade tillkommit för att åstadkomma lyckomaximering hos de som hade förmyndarskap över de där inskrivna barnen. Jag kunde inte ens begripa varför mina skolprestationer och mina studieresultat alls skulle föranleda känslomässiga reaktioner hos mina föräldrar. Fanns det något dunkelt syfte med det så var det mig helt fördolt. Det var bara lösryckta fragment ur verkligheten staplade efter varandra och helt utan inbördes samband.

Än mer fördolda var drivkrafterna bakom moderliga utsagor av typ: ”Hur kan du göra så, och vara så elak mot oss som ger dig allt du vill ha etc, etc. ?” Inte något som helst vettigt kunde jag hitta i detta. Hur kunde exempelvis ett bråk i skolan, av henne tolkas som en handling riktad mot henne? Hon var två kilometer därifrån. Och hur kunde allt jag gjorde och sade ha sådan makt över henne? Det fascinerade mig hur hennes känslor följde mina göranden och låtanden som en skugga. Att de var mina föräldrar begrep jag inte heller vad det hade med saken att göra. Skulle de bestraffa mig genom att vägra ge mig mat, låta mig sova på gatan eller gå i trasiga kläder? Det trodde jag helt enket inte på – det lät så dumt.

Jag fann henne konstig, oredig och oläsbar. Numera inser jag ju att hennes avsikt inte var att komma med en faktaredogörelse, utan att förmedla känslor. Den autistiska hjärnan tolkar dock automatiskt alla språkliga uttalanden som fakta. Är de rimliga, sammanhängande, begripliga och logiska? Svarar vi nej på detta avfärdas det hela bara som omöjligt att processa. Mamma ville styra mig genom att inypa känslan av dåligt samvete och skuld i mig i tron att det skulle få mig foglig och lydig. Har förstått att det är en utstuderat effektiv metod att styra er andra på, men på mig biter det inte ett dugg. Min hjärna tillåter mig svårligen att ta ansvar för sådant jag omöjligt kan ha åstadkommit. Att eventuella skuldkänslor för att något jag gjort gentemot person X skulle få mig att lyda och vara följsam gentemot person Y är bara korkat. De är inte samma person. Att man ska behöva upplysa om sådana självklarheter……..

Om ni bara kunde lära er var gränserna går mellan er själva och andra kanske ni skulle dra ner på er känslomässiga vampyrism och ert hjälplösa beroende av andras gillande. Ni måste hela tiden höra att någon behöver er, att ni är snälla, trevliga och att ett antal individer är beroende av er. Själv skulle jag finna det på gränsen till oförskämt om någon skulle påstå sig vara beroende av mig. För det första är det ju ett sakfel på alla nivåer, och dessutom är det att reducera mig till något vars berättigande avhänger av någon annans påstådda behov. Inser ni inte att det är att placera ett ansvar på mig som jag inte bett om, inte kan förväntas bära och som dessutom inte låter sig göras alls? Som grädde på moset förväntar ni er att jag ska bli glad, lycklig och finna mitt existensberättigande stigande av detta – att du lämnar bort ansvaret för din lycka(tm) och ditt liv och försöker köra ner detta i halsen på mig.

Ni är fan inte kloka.. 😀

En av mina bästa vänner beskrev detta en gång; lika ofrivilligt som tydligt:

”Om jag inte får höra att jag är älskad, behövd, vacker och att det jag gör är bra så upphör jag att finnas till”.

För en sekund hisnade jag, för hon beskrev något som utan tvekan vore en av mina värsta mardrömmar; att min existens skulle vara avhängig av en omgivning som är lika törstande den efter symbios och bekräftelse, i lika desperat behov av att jag hela tiden ska ge dem ytterligare en stund av Liv, tills de sugit all näring ur bit efter bit av min själskraft. Vilket inferno av kollektiv fasa, där alla gör allt, ljuger om vad som helst och tar till vilka knep som helst för att ständigt rättfärdiga varandras rätt att existera. En människa vars livskraft är beroende av mina ord, mina känslor och min energi är bara en parasit som hänger från mig som en igel. Jag är bara ett värddjur, en drogcentral. Inte ett ord denna människa yttrar kan man tro på, inte en enda attityd, åsikt eller förhållning hon spelar upp vågar man anta är äkta utan att allt är ett välregisserat skådespel vars enda syfte är att jag inte skall stänga av tillgången på drogen ”bekräftelse.”
Kan man mer fullständigt reducera bort sin och andras mänsklighet? Misstänker att ni kallar denna ovärdiga hantering, denna kollektiva vansinnesjakt på andras styrka för ”gemenskap”.
Vad vet jag?

2004

”The beginning is a very delicate time”
— Irulan

Jag hade, mest av ren mental utmattning, kunnat gråta just nu, men aspergaren i mig föredrar att skriva: sätta tankar som pixlar på skärm för er att läsa eller inte; Ni är publik; lärft, kanvas. Ni kan läsa eller låta bli.

Ibland är jag oändligt trött på det merarbete som mötet mellan min autism och den icke-autistiska världen alltid leder till eftersom vi inte är kompatibla, den och jag. Det som ni gör med absolut självklarhet och med oreflekterad automatik kan suga så mycket energi ur oss att återhämtningsprocessen saknar all rim och reson i tidsåtgång och insats.

Ni tycks sällan begripa detta på rätt vis, eftersom ni tvångsmässigt måste tolka allt i känslomässiga termer. Ändlösa och dödfödda diskussioner har vällt ur denna omständighet. Jag är inte RÄDD för andra människor. Det handlar inte om självförtroende, min sociala roll eller någon slags outtalad skräck att de inte ska gilla mig och inte bekräfta mig. Det handlar inte om känslor.

Lika lite som nötallergikern är ”rädd” för nötter eller anser att de är onda och illvilliga och går runt full av skräck inför dessa lömska satar, är jag rädd för sociala spelplatser och nya människor. Jag saknar bara programvaran att hantera dessa stuationer på det sätt som ni, i varierande grad gör. Detta kan jag kompensera med att tillägna mig kunskap om era mellanmänskliga spelregler och tricks som vore det ett andraspråk, men jag kommer aldrig att kunna tillämpa dessa kunskaper i de situationer där ni så elegant och med sådan absolut självklarhet spelar ut deras fulla register. Jag lider inte känslomässigt i folksamlingar. Jag hyser inga föreställningar om att alla dessa männsikor har några som helst åsikter om mig, och skulle de ha det så saknar det all betydelse i sammanhanget. Detta liknar inte ett dugg den problematik ni uppvisar kring det ni kallar ”självförtroende” – det där självbesatta navelskåderiet där ni hela tiden ska värdera er och uppslukas av vad ni inbillar er att andra tycker och tänker om er – som om det hade någon som helst betydelse. Jag skänker inte en tanke på vad andra människor ska tänka om mig eller hur de ska förhålla sig till min existens. Det är irrelevant.

Det som stör mig är mängden intryck, själva störtfloden av ljus, lukter, ljud och känsel som jag upplever så mycket starkare än ni gör. Jag saknar era filter som – utan er aktiva medverkan – sorterar bort onödigt varseblivningsskräp. Allt strömmar in i mig; samma väg och med samma styrka. Den jag talar med tar lika stor del av min uppmärksamhet i anspråk som hundskallet i fjärran, ett hastigt solblänk i ett fönster eller en insekt som nuddar min kind. Till intryck räknas även de myriader små signaler en människa sänder ut. De väller in i min hjärna som – oförmögen att avkoda dem – kastar runt dem som flipperkulor, fler och fler, snabbare och snabbare. Intryck som härör från andra männsikor tar dubbelt mer kraft än andra då jag förväntas interagera med människor – om jag alls ska ha en fungerande tillvaro.

Jag är trots allt beroende av er välvilja, era nycker och att veta så mycket om er att jag kan domptera era demoner och manipulera er fåfänga så pass att det inneboende hot ni alltid utgör minimeras. Varje ny människa bokför min hjärna som en främmande organism, ett virus i operativsystemet, en potentiellt dödlig X-faktor som snabbt måste analyseras och skapas antikroppar mot. Allt okänt hotar mig, eftersom jag inte kan ”känna av” saker och ting. Jag kan inte avgöra om en ny männsika är en massmördare eller en underbar ängel förrän han börjar producera ord och meningar. Då jobbar min hjärna med en intensitet ni knappt kan ana med att extrahera all den kunskap som bara går baserat på ordval, meningsbyggnad, ämnesval, och alla andra bitar av språket. Det är då folk brukar tycka att jag verkar sur, högfärdig och ointresserad. De kan ju inte veta att min hjärna då slåss för sitt liv för att undkomma det kaos som håller på att slita den i stycken. I den stunden faller det mig inte riktigt in att spela intresserad, söka ögonkontakt, nicka och le. Partymingel är för mig vad ett gisslantagande under vapenhot vore för er.

Kanske på sin plats: Vi har visst känslor; känslor av sådan glasklarhet och karat att era hjärnor skulle vrida sig av smärta av att husera dem för ens en sekund. Mina känslor lever vid sidan av allt annat. De utgör ett eget annex som dåligt är integrerat med resten och blott i nödfall kommunicerar med de andra delarna. Känslor utmanar mig och rubbar mig eftersom de till sin natur ibland är en smula nyckfulla och oförnuftiga, men de kan oftast styras till slut. De är ju trots allt mina, och det som är mitt är mitt att fatta beslut över. Du kan inte se mina känslor på mig. Du kan inte *läsa av* mig – men det gör du i alla fall, för du kan inte låta bli, och du läser fel igen och igen och igen – för du söker budskap där inga budskap finns. Om du frågar oss så lär vi dig koden, och om du frågar så berättar vi kanske. och då kan du veta att det är sant, och du måste våga tro på oss, även om dina instinkter säger dig att vi säger något annat ”mellan raderna”. Vi säger inget ”mellan raderna”. Du läser din egen hjärnas skivspill om du påstår dig se sådant. Det säger inget om oss men en massa om dig.

Det är egentligen en vidrig myt att autister inte känner, att vi är någon slags kvasipsykopater som inte förstår och inte kan uppleva känslor. Vi känner. Vi känner med en intensitet och av en kvalitet vars skärpa och blotta råstyrka skulle få er att tappa andan. De har en entydighet, pålitlighet och uthållighet som era sällan mäktar. Visserligen kan de suga all kraft ur oss och ta alla resurser vi har i anspråk, men jag tror inte vi är rädda för dem som ni ofta är. De är oundvikliga skeenden, företeelser som hör de mänskliga villkoren till. Att vara rädd för känslor eller förneka dem är besynnerliga sysslor. Det som föreligger förelliger ju och borde inte vara mycket att bråka om.

Nog bara det att vi inte signalerar i tid o otid till vår påtvingade flock vad vi känner, så ni ser inte så mycket av det. Det faller oss inte in att använda våra känslor som kommunikation. De är våra skygga väsen vilka vi vårdar ömt och ogärna delar med oss av; De är så vaga och så oändligt brutalstarka att de endast kan vila trygga i vår tystnad.. I min svartaste tomhet; den enda plats där jag är trygg och hel. Vi vågar inte sätta sådana vapen i händerna på er. Vi vet hur farliga ni är.

”Autister kan inte älska” är en annan lögn ni beslagit oss med.
Låt mig då berätta: Om en autist säger att hon/han älskar dig så har du bjudits in i en själ som har ett ljus så bländande svart och en ensamhet så ofantligt kärleksfull att du har trätt in i ett Tempel inte ens Gud satt sin fot i. Du kommer att bli mycket rädd och ditt undermedvetna kommer att signalera livsfara. I värsta fall kan hela din världsbild vara i omedelbar fara. Riktigt varför det är så här vet jag inte, men ämnar ta reda på.
Det är så att vi med aspergers kanske är som allra mest hjälplösa inför det mysterium som kallas relationer. Ingen av oss är bra på det – allra minst jag.

Jag har hjälpligt fösonats med tanken att en nära relation kan vara något jag måste leva utan, men den kommer aldrig att bli min vän.
Jag vill faktiskt ha någon som gör frukost åt mig, låter mig vila i sitt knä och hjälper mig på med påslakan.
Att komma hem till tända lampor och doften av nybryggt kaffe är min vackraste dröm. Någon som finns där, som stannar, som inte sviker, försvinner och som är mogen och modig nog att tro på mig när jag säger att A är A och att B är B.

Ett djur så sällsynt att han törs tro på det jag berättar även om han inte förstår det. Han ska ha ögon som när jag tittar in i dem är glasklar stjärneväg ända till andra sidan universums rand och tillbaka igen, in i mina och att allt är ett och samma och att han har modet att länge, länge skåda in i mina stålkalla, obegripliga autistögon tills han kan se mina lås, mitt ljus och den ödsliga frid som bor i min kärna, som ännu ingen mer än jag sett – och att han aldrig, aldrig viker blicken. En som är lika sällsam, namnlös och trogen som jag. En man som vet att kärlek på jorden är ett val, och att den riktiga Kärleken inte är annat än en fullkomlig frånvaro av rädsla och något så kallt att alla lögner och all ondska exploderar i en sky av iskristaller i dess närhet.

Jag vill inte ha mer ljummet fluff, kväljande sockervadd, sharlakansröd ångestromantik och tomma riter spetsade med tusen år av gamla luggslitna klyschor och mytbyggen. Denna världs tolkning av vad kärlek är har gått sönder och ruttnar sakta inifrån och ut. Den har inget kvar att säga mig och får inga fler chanser.

Jag vill ha en pakt – en pakt om två. Ett kontrakt hugget med djävulens svanstipp i Guds tron. Något så orubbligt och stålbadat att jag kan släppas fri och sakta muteras tillbaka till det jag verkligen är och börja tala mitt eget språk och inte ert. Det ska vara isblått och bländande och tyst. Han ska se rakt igenom mig och berätta vad han ser, för det vill jag veta. Då vet jag att han älskar mig och att hans hjärta pumpar mitt blod.

Aspergers som jag ser det – del 1 av 3 (Qatten)

Ni – ni utan ett autistiskt operativsystem – ni känner först och tänker sedan .
Allt börjar i känslan, tar sitt avstamp där. Ni kan inte välja att göra annorlunda lika lite som ett träd kan välja att växa med roten uppåt. Efter känslan kommer tanken och era tankar är ALLTID i känslans tjänst. Ni väljer tankar så att känslan kan få stöd, och ni är kapabla till vilket självbedrägeri som helst och vilka lögner som helst för att slippa att ifrågasätta det känslomässiga beslut allt började med. För att förstå något måste det, som ni så poetiskt kallar det; ”Ramla ner i hjärtat.” Utan känslors bekräftelse är det inget värt och oanvändbart. På ett, för oss hisnande obegripligt sätt, så kan varje liten ny kunskap ni utsätts för rubba era känslomässiga grundbultar, och det är väl därför ni är så dödens rädda för sanningen, den objektiva, och undviker den med sådan elegans som ni gör. Självinsikt är nog en av de få saker som kan få er att falla döda ner – av ren fasa.

Sådana är ni, Ni som byggt denna värld, den vi delar med er.

Vi – vi som har ett autistiskt operativsystem – vi tänker först och känner sedan.
Allt börjar i tanken, tar sitt avstamp där. Vi kan inte välja att göra annorlunda lika lite som en aborre kan välja att bygga bo i en hög tall. Efter tanken kommer känslan och våra känslor är ALLTID i tankens tjänst. Vi väljer känslor så att tanken kan få stöd, och vi är kapabla till vilket känslomässigt självbedrägeri som helst och vilka känslomässiga lögner som helst för att slippa att ifrågasätta det tankebeslut allt började med. För att förstå något måste det, som jag så poetiskt nu kallar det; ”Ramla upp i hjärnan.” Utan förnuftets och logikens bekräftelse är känslor inget värda och helt oanvändbara. För er innehåller känslor den enda information och kunskap som kan läka er. För oss saknar känslor allena all information och att, för oss leta kunskap i känslornas vimmel, gör oss bara illa, för vi kan inte avkoda någon som helst hållbar kunskap ur en känsla. Det som är er ENDA väg till självkännedom är just den väg som allra mest garanterat leder oss fel. Vi går med ryggen mot varandra mot samma mål.

Sådana är vi, Vi som kan beskriva och analysera er värld bättre än ni men aldrig dela den med er och aldrig förstå den.

Vi kan välja vad vi ska känna och ni kan välja hur verkligheten ska se ut.Inte någonsin tills dess universum slocknar kommer det omvända att kunna äga rum.
När man till fullo inser vilken ofattabar och oändligt djup skillnad som ligger i detta, vilken tusen mil bred klyfta som skiljer oss, så kan vi börja att tala med varandra. Det är skillnaderna som är nyckeln till mötet, inte likheterna. Ni är så sällsamt besatta av likheter. 🙂 Vi ser ingen större kunskapsmässig utmaning i likheter. Ni berättar för oss att vi är som ni och en del av er stora familj, tror ni gör det för att trösta oss för ni tror nog att vi är ledsna och känner oss lite utanför.
Inte för att vi någonsin kommer fatta vitsen med att ljuga för att trösta, eller varför ni agerar enligt föreställningar om våra behov som ni inte först fått bekräftade genom att fråga oss utan helt frankt utgår ifrån av ingen annan anledning än att ni själva fungerar just så. Fel lösning på fel problem, illa använd mental energi, möjligen kontraproduktivt och alltför ologiskt och illa underbyggt för att vara till nytta. ;). Inte lätt att begripa varandra alltid. 🙂
Ni är flockdjur – vi är det ensamma djuret ni ibland ser skymta i skymningen i skogsbrynet. Ulven lever i er, flockvarelser.
Jag är solitär Qatt i natt. I min qattnatt. Osedd, men det talas om mig runt lägereldar i byn. Det vet jag och det roar mig en smula. 🙂

Vi kan bara vila trygga och få ro i kunskapen .
Ni kan bara vila trygga och få ro i relationen .

Er största fasa är ensamheten, att vara avskiljd från andra. Då dör ni. Ni finns ej mer. Just den platsen, där man är totalt ensam och avskiljd där hämtar vi all vår ro och all vår styrka. Bara där tystnar våra hjärnors evinnerliga tjatter. Vi lever där ni dör, och vi dör av precis det som definierar er mänsklighets innersta punkt; där gränsen till andra människor upplöses och ni är helt och totalt en del av någon annan, uppfylls av den gränslösa känslan av att få HÖRA TILL och vara en del av något större; familjen, den man älskar eller Gud. Den plats där ni aldrig mer behöver fråga, undra eller begripa något utan allt bara är en ordlös känsla av total gemenskap.

Försök då att förstå att den platsen, för oss autister, är synonymt med att vi DÖR och upphör att existera. Ett ställe utan gränser och utan frågor och svar är vårt totala helvete. På samma sätt är vår himmel; en evig och total tomhet där inget och ingen finns än upplevelsen av att vara totalt separat från allt annat, att inget någonsin mer kan påverka en, och att man aldrig mer kommer att vara beroende av någon annan på något vis, och den totala frid som kommer av det, nog det mest utstuderade helvete man kan sätta er i.

Vårt enda mål är att förstå . Utan kunskap är vi hjälplösa. Informationsbrist eller felaktig information gör det omöjligt för oss att hantera det som är allra svårast för oss: Att relatera till och interagera med andra människor.

Ert enda mål är att få höra till . Utan gemenskap är ni hjälplösa. Isolering eller brist på bekräftelse och spegling gör det omöjligt för er att hantera det som är allra svårast för er: Att våga se verkligheten som den är och våga ta till er sanningen om ert eget jag utan fruktan.

Så ”olika operativsystem” är inte bara en stilistisk effekt utan en sanning av sådan omfattning att jag ibland tappar andan.

Tänk vad vi kunde lära av varandra.
Tänk om vi kunde hitta det längst inne i oss och i er som är gemensamt. Hittar man det så hittar man själva kvintessensen av det att vara Människa. Guds nakna hjärta, typ.
Men då måste vi först skala av allt olikt, lager efter lager, och för att kunna det måste vi identifiera detta. Det är det jag försöker här så nätt.

Världen är för mig ett centralprov som ska lösas. Problemlösning och chiffer att tyda.
För er är den ett cocktailparty som ska få känslorna att blomma. Samvaro och möten att uppleva.

Fascinerande.