Tio aspispunkter i fickformat – ett utkast

panbehind~6

Vad neuronormativa borde veta om aspisar, men aldrig kommit på tanken att lära sig på egen hand. Vi kan såklart ägna en livstid åt att försöka lära oss läsa konversationer, hemliga sociala regler och samspel och annat hokuspokus. Eller så tar ni en halvtimme åt att läsa den här texten… Berätta inte för mig vad som är mest tidseffektivt…

Work in progress så alla kommentarer välkomnas.

1. Aspergers är en naturlig neurologisk varians och blir ett funktionshinder för oss båda när vi inte kan förstå varandra. Det är lättare att bara vara konkret än att lära sig läsa ansikten och de märkliga oskrivna regler som utgör socialt samspel.

2. Vi läser inte mellan raderna på er och det finns inget att läsa mellan raderna på oss. Det ni tror att vi egentligen menar är bara era egna hjärnspöken och projektioner. Vill ni veta vad vi tycker om er är det bara att fråga. Var konkret och utgå inte från att vi kommunicerar någonting annat än det vi faktiskt uttrycker. Utgå inte från att vi fattar vad ni egentligen menar. Vi kallas inte bokstavsbarn för intet, vi tar allting bokstavligt eftersom det är det enda rimliga och vi anser att abstraktioner är ett himla oskick…

3. Aspisar kan mycket om litet av varje, stoppa oss om det blir för tröttsamt att lyssna på. Å andra sidan är vi inte sällan världsledande på det vi gör. Om det vi gör är intressant för andra har vi inte alltid koll på och saknar egentligen betydelse.

4. Få inte panik när vi isolerar oss och ägnar otaliga timmar åt våra intressen. Vi trivs och vill inte bli störda. Vi är inte asociala, vi spelar onlinespel.

5. Våra behov av att samla in och katalogisera information matchas bara av era behov av att diagnosticera och rangordna människor. Jo tack, vi är väl bekanta på fenomenet med social hackordning.

6. Det är inte aspisars ansvar att utbilda folk i asperger lika lite som det är feministers ansvar att lära ut feminism. Ta eget ansvar för din kunskap om mänskligheten eller betala ut en saftig ersättning. Och när vi ändå är inne på ämnet: vi behöver inga neuronormativa småpåvar att föra vår talan heller.

7. En smäll på käften är det enda adekvata svaret man kan förvänta sig på frågor om ”botemedel” eller om autism går att fosterdiagnosticera på samma sätt som ”ja” eller ”nej” är de enda adekvata svaren på frågan ”har du ätit vitlök?”.

8. Ni har svårt att skilja på er själva och andra och det har vi också. Det som fungerar för er fungerar inte per automatik för oss. Vore himla trevligt om ni kunde sluta utgå från detta.

9. Vi processar allt ni gör och säger i samma takt som vi processar allt annat som sker runt omkring oss. Ni kan faktiskt vara sjukt tröttsamma ibland, särskilt när ni kommer i flock. Lösningen för oss blir att dricka alkohol eller inmundiga oss andra droger, och så borde vi ju inte behöva ha det.

10. Vi behöver er och ni behöver oss. Ni är lika lite skapelsens krona som vi. Först när vi börjar jobba tillsammans kan vi komplettera varandra och göra anspråk på att vara någon form av gudomlig avbild…

Överlevnadstips #1: Lita inte på neuronormativa

jazz-hands

Autism & Aspergerförbundet har gett ut en svensk översättning av Marc Segars ”överlevnadsguide” för personer med aspergers. Marc Segar avled själv i tidig ålder till följd av ett bilburet möte med en neuronormativ förare, så bara av det faktumet kan man ifrågasätta textens giltighet.

En annan anledning till varför man ska ifrågasätta texten är att den är utgiven av nämnda förening. Föreningen drivs av neuropatologiska personer som står för linjen att din autism är en hjärnskada som en vacker dag kommer kunna botas. Vidare vill de kunna identifiera autism redan i fosterstadiet så att de kan utplåna oss innan vi ens blivit till. Och det är också vad texten handlar om.

Det är nämligen ingen överlevnadsguide utan en guide i självutplåning. Genom att radera sin egen personlighet, hjärntvätta sig själv och spela neuronormativ är det meningen att man ska klara sig bättre. Med såna vänner är det inte konstigt att många aspisar överväger eller genomför självmord.

Neuronormativa går omkring i vanföreställningen att de är någon form av gudomlig avbild. Klart det skrämmer dem när det dyker upp människor som är bättre på nästan allt de gör, men helt ointresserade av att ljuga, våldta och kriga sig fram. Och när neuronormativa blir skrämda reagerar de med urskillningslös våldsamhet. Med kvasivetenskapliga argument försöker de slå knut på sig själva. ”Vi vet att det är en hjärnskada. Vi kan inte se hur den uppkommer, eller vad som orsakar den, men det måste vara så”. Dr Mengele satte ribban högre. Och vore det inte tillräckligt har de dessutom mage att kräva att vi ska spela apor med dem.

Marc Segar blev bara 23 år gammal och är varken den första eller sista aspisen att dö i ung ålder. Hade han överlevt mötet med den där bilen hade han kanske reviderat sin text. Så här hade den kunnat se ut: Lita inte på neuronormativa. De vill dig inte väl. Var dig själv och kräv din rätt. Låt inte neuronormativa föra din talan. Det är deras jävla ansvar att lära sig kommunicera med dig, och om de tycker något annat kan du med fördel slå dem på käften.

Aspergers som jag ser det – del 3 av 3 (Qatten)

”All these elaborate rituals of deception…
–Seven of Nine”

Aspergare kan må och känna, om ni nu fått för er något annat – bara det att vi oftast kan hantera detta mående utan att behöva använda andra som spottkoppar och slagpåsar. Det hjälper oss inte. Att det skulle få oss att må bättre av att göra någon annan ledsen är som bäst ologiskt och som sämst ett av Djävulens inkarnationer. Den makten har inte andra över oss. Vi är oss själva nog. Kanske därför vår blotta existens provocerar er så Gud sig förbarme.

Vi är inte sällan intelligentare än ni, vilket leder till att ni känner(tm) er hotade av oss, att ni inte kan se ner på oss och därmed inte tycka synd om oss. Kan ni inte tycka synd om oss så kan ni inte heller respektera oss. Ni kan bara visa er falska medömkan mot de som ni vanföreställer er är ”sämre” än ni, de som är ”längre ner” bland skitens och blodets kretsar i ert tvångsmässigt hierarkiska inferno där ALLA är sexigare, äldre, rikare, bättre, sämre, fetare, smalare, klokare, politiskt korrektare, mer Straight Acting, yngre eller någon annan inbillad parameter, än alla andra.

Ni har fått för att detta narrspel bringar något slags skenbar ordning i er förnuftsvidriga tillvaro. Så länge ni kan rangordna allt och alla i er omgivning så är ni glada. Då tror ni att ni är någon slags sanning på spåren och kan glatt fortsätta slå era partners, tracka era barn, spy galla i detta webbställes fora, knulla med allt som inte gör beväpnat motstånd medan den ni påstår er älska sover i rummet bredvid. Ni är inget alls på spåren förutom den evinnerliga blåkopian till er egen undergång. Detta kan jag inte åtgärda, utan bara orda om; skriva ner det som stockats i mitt huvud; något jag gör för min skull – inte Din, för att tömma skallen och bära vittnesmål om det jag tror mig se. 
”Call me Ishmael.”

Jag skiter å det respektfullaste i era känslor – inte på så vis att jag vill er illa (därtill är jag konstitutionellt oförmögen), utan på så sätt att jag inte är intresserad av era känslomässiga och projektioner. Om det jag skriver får just dig att känna något (vad det nu månde vara) så är det DITT – just Din sentimentala ävja att hantera, ta hand om och styra upp, om du så väljer och på det vis ditt gottfinnande nyckfullt inbillar dig är det bästa. Blanda inte in mig i denna din hantering! Jag agerar inte terapeut med mindre än att jag får ett rundhänt apanage. Jag finns inte till för Din skull och vice versa. Troligen kan ni inte se varandra oförskräckt och på riktigt riktigt förrän ni till plågsam fullo begriper denna omständighet. Gud give…

Icke-autister uppvisar alltid olika grad av allvarliga brister i förmågan att se var gränserna går mellan Du och Jag, Dig själv och andra. Därför blir du glad om någon annan är glad – någon som du har bestämt att du tycker om/motsvarande – någon med vilken du är symbiotisk. Detta tycks utgöra någon slags samvaro för er, någon slags pannlobsvariant av att rulla på rygg inför ledardjuret, plocka släktens päls på löss, utmana alfahanens exklusiva rätt till honblygd och att hetsa ihjäl ensamvargen. Då trivs ni: När det allra lägsta får härja fritt; det som ligger allra längst bort från det som skiljer oss från vettskrämda lämmlar, testosteronstinna sälhannar som blinda av brunst mosar sin egen avkomma eller maniska orrtuppar som juckar mot elskåp.

Vi kommer aldrig att förstå detta; att ni i varje sekund ska parasitera på andras känslor, tankar och/eller de känslor och tankar ni bestämmer att de andra har. Att vara beroende av något så nyckfullt och opålitligt som andra människor. En frånstötande tanke.

Denna besynnerliga kollektiva dimma fördunklar era hjärnors klarhet så till den grad att även människor som anses som briljanta och logiska i mina ögon står med ett ben kvar i er masshypnotiska känslogröt – som vore den fastbultad. En reaktion jag fick på en text härstädes (webbplatsen QX) kom från en i allt trevlig, begåvad och sympatisk man men som ändå – på ert gränslösa vis saknar den, egentligen inte alltför komplicerade förmågan, att läsa innantill. Han skrev att jag såg världen i svart och försökte väl påvisa att allt väl inte var så hemskt.

Ingenstans i min text stod att jag ser världen i svart eller någon annan liknelse eller metafor med liknade budskap. Jag bara beskrev ett begränsat område som jag ansåg angeläget att vrövvla om just då. Dessutom hade han utgått från att mitt budskap var en känsla, därför att det är så ni fungerar; att en känsla alltid ligger till grund för allt ni gör. Han ansåg sig föranledd att försöka muntra upp mig en smula eftersom jag nu såg världen som så hemsk och uppenbarligen led. Hans instinkt var att besvara en känsla med en känsla. Det han såg som ledsnad mötte han med tröst. Förvisso adekvat.

Följande felaktiga antaganden förelåg:

1. Att jag ser världen i svart (liknande).
Att jag väljer att skriva om just det som förbryllar mig och som jag vill ifrågasätta innebär inte att jag inte har begrepp om att annat än just detta kan existera eller att jag inte kan finna företeelser positiva, inspirerande, föredömliga eller av godo. En besynnerlig slutledning i paritet med att anta att om någon bjuder dig på bruna bönor så är det den enda rätt vederbörande kan laga.

2. Att jag, i och med att jag skrivit en text, skickar ut en slags allmän inbjudan till polemik, och att mitt syfte är att provocera eller få bekräftelse. 
Så är det inte. Feedback är välkommen, men mina ord är just bara ord, och inte en, illa förklädd social invit. De eventuella bakomliggande behov och motiv som driver mig att skriva och visa upp resultatet står alla fritt att spekulera över, men ingen fritt att utgå från att jag har någon som helst skyldighet att berätta om. Jag är inte min text, och min text är inte jag. Lär er var gränserna går.

3. Att jag har behov av att muntras upp.
Att som respons på mitt behov av att analysera, beskriva och berätta om mitt möte med världen, alltid få känslomässiga behov pålagda är en smula irriterande. Möjligen tycker ni det är gulligt och tecken på omtanke, men jag finner det oändligt beskäftigt, respektlöst och som ett intrång på mitt revir.

Först anser ni er veta vad jag känner (givetvis utan att fråga mig). Därefter tror ni att jag eftersöker, har behov av eller kommer att förbättras av att just Du ska korrigera de känslor du fått för dig jag har (fortfarande har ingen frågat mig). En smula ödmjukhet kunde i dessa stunder klä er. Dessutom begriper jag inte var ni lärt er att det är gott uppförande att fråga vilt främmande personer (jag då, i detta fall) om mina känslor och tankar kring livet. Det är ett andligt tiggeri och bettleri det där som är ett oskick. Bara för att jag väljer att, i skrift, berätta vissa saker om mig så innebär inte det att jag är er kompis och förtrogne och att jag ska berätta allt för alla. Mitt skrivna skall aldrig missuppfattas som intimitet, närhet, öppenhet eller något annat ni kan tänkas hitta på. Mina ord är just bara ord. Förutsätt aldrig mer än just detta eller att ni kan dra några som helst slutsatser på premisser som inte finns eller som era hjärnor fått er att tro är verklighet. Dra inte in mig i era själsliv annat än om jag uttryckligen ber om det.

4. Att jag värderar det jag beskriver och att jag känner ditten och datten inför detta.
Enkelt uttryckt: Om jag redogör för saker jag finner besynnerliga och/eller elakartade så innebär det INTE automatiskt att jag värderar dessa; bedömer det som Ont eller Gott, Rätt eller Fel och att jag är ledsen över det Onda och ”Fela” och att deras antiteser triggar känslan lycka i mig.

Motsatt antagande är inte korrekt utan baseras endast på att ni gör så, och att ni inte kan välja att inte göra så eftersom det är hårdkodat längst ner i era hjärnor. Jag har inte detta tvångsmässiga behov av att värdera, rangordna och betygssätta allt som mina sinnen sänder min hjärna. Om jag beskriver ett icke-autistiskt beteende som för mig förefaller obegripligt, kontraproduktivt eller skrämmande så betyder inte det att jag måste TYCKA något om det. Jag tycker inte att ni är dumma, stygga, onda eller i behov av rättelse av den enda anledningen att ni inte har aspergers syndrom. Till vad skulle sådant tjäna? Jag har inte er besatthet av att alla ska vara likadana. Jag får inte dödsångest av sådant jag inte begriper eller är beredd att utplåna individer, folk och länder av ingen annan orsak än att de inte är som jag. Min sinnesfrid är inte, som er, beroende av en konstant tillförsel av bekräftelse utifrån att jag duger, är som ni, får vara med och är ”värdefull”. Igen: blanda inte in mig i era orrspel.

Endast människor som står helt oavhängiga från varje aspekt av den andre och som är fullständigt autonoma gentemot och oberoende av varandra kan se varandra i ögonen och se en annan Människa och inte sin egen trasiga spegelbild.

Jag tycker också om bekräftelse. Det är trevligt. Jag finner det angenämt om någon anser att något jag presterat eller någon egenskap jag har föranleder beröm. Jag blir glad om någon till äventyrs finner mig attraktiv eller i besittning av något annat som anses vara av godo. Men mer är det inte: Jag blir glad, och det är trevligt, men min känslomässiga grundstämning ändras inte. Jag har inga besynnerliga föreställningar om att jag har något slags inneboende värde som tillväxer eller krymper beroende på andras människors beröm och klander och frekvensen av dessa. Mitt inre pendlar inte upp och ner beroende av vilken input som för stunden råkar nå den.

Jag är byggd inifrån och ut – ni konstruerar er själva och varandra utifrån och in – på ganska lösan sand.

Det vore mig förnuftsvidrigt och bortom all logik att internalisera andra personers helt subjektiva värderingar och låta dessa styra mina inre balanser. Om någon anser mig attraktiv så är det ju en smaksak som inte innehåller någon som helst allmängiltig och hållbar information, och som dessutom endast drivs av den andres egennytta (att få mig i säng, framstå som snäll eller få smicker tillbaka). Kanske inte så mycket att imponeras över….

Än mer meningslöst är beröm för något som är en egenskap jag har på grund av att jag råkar ha den genetiska utrustning jag har. Jag har medfödda talanger för att hantera språk och att skapa bilder. Jag har inte bett om detta, inte fått dem av Gud som tack för att jag är en sån helyllekille. De är bara resultatet av mitt genoms och mitt nervsystems helt slumpmässiga beskaffenhet.
Att påstå att jag får något slags högre ”människovärde” och kommer högre upp i en eller annan av era hierarkier är befängt. Att jag har god språkkänsla säger inte ett dugg mer om mig än just bara att jag har god språkkänsla, och man kan av detta inte dra några som helst slutsatser om något alls om mig i övrigt.

Jag saknar allt intresse av att veta hur du skattar mitt förmenta värde, hur bra eller dålig jag är i dina ögon eller var i flocken du anser att jag platsar. För det första är det bara en ansamling fria fantasier, subjektiva och flukturerande irrbloss i din hjärna, och dessutom kan jag inte minnas att jag någonsin givit dig rätten att bedöma mig efter dina värdeskalor. Du förväntar dig att jag ska bli lycklig av att få veta att jag är snyggare än A, duktigare än B eller att C är mindre värd än jag. Du tycks tro att om du bara smickrar mig så tror jag på allt hur bortom all rim och reson det är? Att mitt autistiska logikfilter så enkelt kan sättas ur spel?

Vad du – som enskild individ – baserat uteslutande på dina känslomässiga behov och ditt sociala taskspeleri, för stunden har för åsikt om mig och vilket värde jag ska tillskrivas saknar varje uns av användbar kunskap, ingen som helst ny fakta om min person och jag kan inte tillämpa det till någonting. Det är bara ord i din mun, ord som saknar all logik, all mening och därmed kasseras vid den allra första grovsorteringen. Vad vill jag med din bekräftelse? Vad ska jag ha den till? Du är ju bara i färd med att manipulera mig i syfte att få mig att bete mig på något vis som i sin tur du tror ska höja din lyckonivå. Det enda som driver dig är egennytta och din själs bottenlösa fasa. Jag och min tillfälliga förträfflighet är utbytbar i sammanhanget.

Det handlar inte om känslor. Bara denna mening får era hjärnor att kortsluta.

Lika kortsluten blir min av era besynnerliga försök att trösta mig och peppa mig, ert behov av att övertyga mig om att ni accepterar mig och respekterar mig och allt som hör till min autism det är bara; ”Asch, men sådana är vi lite till mans.”

Ni avfärdar mina egenskaper, avvisar min särart och ni tror att det ska göra mig glad. Ni inbillar er att någon Gud någonstans givit er rätten att ”acceptera och respektera” mig eller inte, och att dessa meningslösa övningar skulle på något vis tillföra mig något positivt, som om min rätt att vara jag på de premisser och på det vis jag bestämt skulle vara avhängigt av er så kallade acceptans och respekt. Var får ni då allt ifrån? 🙂

Därutöver: P å vilket vis har jag förmedlat till er att jag har ett behov av att få veta att jag är som ni. Möjligt att ni blir glada av att bli ringaktade och kränkta. Jag har inget större behov av sådant. Dessutom kan man inte få autism att försvinna genom att tycka om autisten. Man kan inte besvärja bort den genom att hävda att vi är duktiga, kreativa eller något annat som ni tror vi vill höra.

Vi är lika autistiska oavsett om ni påstår er accepterar oss eller inte, helt oavsett vad ni än gör, känner, anser, tror eller tycker så har jag aspergers syndrom och dess omfattning och beskaffenhet är helt oförändrad vad ni än gör. Ni kan tycka, vilja, tro, hoppas och kräva tills solen slocknar. Verkligheten är som den är, och varken hör er, ser er eller tar den minsta notis om er. Begriper inte ens varför ni har så ont av verkligheten och alltid på olika vis försöker förneka den, blunda för den eller rita om den så den inte ger er ångest. Verkligheten är absolut. Den är studerbar, har kontinuitet, är möjlig att förutsäga om man lär sig de lagar som styr den. Den saknar känslor, vilja, mål. Den fruktar inget, förnekar inget, utesluter inget. Den värderar inget. Jag tycker mycket om verkligheten.

Fakta i målet: Jag är inte som de som inte har aspergers eftersom jag har aspergers. Jag lider inte av att jag har det. Det vore bara resursslöseri. Jag har inget skriande behov av att ändra på det. Det går inte och därför finns det ingen anledning att lägga energi på det. Jag har inget behov av att definieras i relation till er; det är bara subjektivt nonsens utan applikationsmöjligheter.

Jag bär inte runt på en massa känslomässiga reaktioner baserade på det faktum att jag har aspergers som föranleder er att försöka ge mig tröst eller stöd eller bjuda in mig i er skrämmande gemenskap. Det enda som intresserar mig är sanningen – den osminkade och renskrapade sanningen; om mig, om dig, om världen. Jag vill ha fakta; inte härvor av halvsanningar och rena fantasier som du serverar mig för att du tror att det tröstar mig och att jag behöver eller vill ha tröst. ”Only the facts, Ma’am.” Resten är oanvändbart för mig.

Du kan inte ”kommunicera känslomässigt” med mig. Mina känslor används inte som kommunikationsmedel. Det är de obrukbara till; alltför flyktiga, otydliga och inexakta. Kommunikation är för mig utbyte av information med språk. Inget annat. Det räcker. Och om du tror att du kan se kommunikation i mina blickar, min kropps rörelser eller med vilken vinkel jag lutar mitt huvud så kan jag upplysa dig om att där inte finns ett enda litet meddelande att avkoda. Det är orden jag yttrar som är bärare av budskap. Hur mitt ansikte ser ut, volymen och klangen på min röst eller hur min kropp är placerad saknar budskap. Ser du budskap där så ser du saker som inte finns. Det är tomt mellan mina rader och jag menar inget ”egentligen”. Det finns inget jag egentligen menar men som jag lindat in i något som förefaller vara något helt annat. Lite mer respekt för dig och för språket än så har jag. Jag menar inget omedvetet och jag har inget ockult ”undermedvetet” som du kan höra viska mellan mina ord. Tro mig. Eller låt bli.

Själva begreppet ”självförtroende” är irrelevant då det är en subjektiv bedömning och en fullständigt opåkallad värdering och betygssättning, men ni tycks tappa bort er om ni inte ”vet” var på alla påhittade rangordningar ni tror er finnas.
Jag vill ha kunskap om mig själv; fakta. Jag vill veta vem jag är och vara förtrogen med mina viljor, behov och motiv. Att värdera detta i termer av ”Jag tycker om mig” eller ”Jag tycker inte om mig” är för mig bara självbesatt navelskåderi och banal sentimentalitet. Det fyller inget syfte, löser inget problem eller bidrar till ökad kunskap. Jag ”tycker” inget om mig själv. Vad hjälper det att gå runt och säga att man ÄLSKAR sig själv om man intet vet om sig?

Om flörtande:

Jag kan konstatera att någons ögon är riktade i min riktning. Jag kan däremot inte avgöra de eventuella bakomliggande syftena med detta gloende, om de inte ackompanjeras av övertydliga och otvetydiga motivmarkörer. Visserligen kan jag göra, troligen ytterst kvalificerade, gissningar om någon tittar på mig med avsikt att flörta med mig eller döda mig, men jag KAN INTE AGERA. Det gör ni dock. Ni tar det ni tycker/tror är det rätta och agerar i enlighet med denna föreställning. Hur ni kan formulera strategier och agera i givna riktningar baserade på obevisade antaganden är mig helt ofattbart. Antingen vet jag eller så vet jag inte. P eller icke-P. Därutöver finns intet. Om den gloende upplyser mig om att han åtrår mig alternativt vill såga huvudet av mig så kan jag först då agera relevant.

Utan kunskap är jag förhållandevis hjälplös, och min hjärna fryser till is i väntan på hållbar och plausibel information.
Jag behöver informeras språkligt. Jag vill kunna gå fram till en man och fråga. ”Finner du mig attraktiv? kan du tänka dig att ha sex med mig/gifta dig med mig/öppna en missionsstation i Laos/whatever med mig?” Och till svar få antingen att Ja eller ett Nej, och att saken därefter är utagerad och att relevanta åtgärder vidtas beroende på de förutsättningar som informationen givit för handen.

Varför detta är er så omöjligt är mig en gåta. Frågar man er om något av sådan art så känner ni er pressade, ska iscensätta diverse falskspelerier i syfte att locka eller skrämma bort mig eller servera en härva av rena lögner. Allt detta då drivet ur era mest becksvarta dunkel av en orkester av känslomässiga behov om vilka ni inte har en aning men för vars skull ni kan grunda och störta imperier.

Jag tycker ni är vanvördiga. möten mellan människor är ömtåliga och ansvarsfyllda ting, och de förtjänar att bemötas med allvar, förnuft och absolut ärlighet, och inte schabblas sönder till en smärtsam mandelmassa av feghet, projektioner, egenvinning och lögnaktighet.
För mig är möten av kvalitet så ovanliga att jag närmar mig dem med yttersta varsamhet, ödmjukhet och en känsla av att ha fått något heligt givet mig. Ni tar varandra för givna och tar er därmed friheten att behandla varandra på alla de mest avskyvärda sätt som tänkas kan. Den där berömda empatin som vi sägs sakna använder ni mest i syfte att såra och bryta sönder; som en pittbull attackerar när den känner stanken av vissa kroppsämnen så hugger ni som spottkobror när er dunkla radar hittar en s.k ”svaghet”. Med en exakthet som flyttfåglars känslighet för stjärnkonstellationer och magnetfält finner ni de knappar ni ska trycka på för att åstadkomma så mycket smärta som möjligt på så kort tid som möjligt hos andra. Sedan, när ni kränkt andra så stärks er egen självkänsla och ni mår så gott så gott. Ni förhärligar er själva på andras bekostnad och stärks av andras olycka. Där har ni er empati.

Jag förstår mycket väl och kan mycket korrekt förutsäga vad som är relevanta reaktioner på det och det rekvisitet. Jag har även en etik (som jag valt och som är principiell till sin natur men som är en bra mycket tydligare livsguide än en ansamling omedvetna behov och dysfunktionella känslor) som förbjuder mig att medvetet åsamka någon annan sorg, lidande eller smärta, eftersom detta är destruktivt och inte leder till något gott för någon av de inblandade parterna. Däremot kan jag inte KÄNNA andras känslor lika lite som jag kan tillgodogöra mig energin ur någon annans matsmältning. Om Du är glad för något så är det en reaktion i dig baserat på något du upplevt. Den är Din. Inte min. Varför du vill att jag ska känna det du känner vet jag inte. Tycker du borde kunna vila trygg i din egen glädje. Jag vill inte heller att du påstår dig känna mina känslor. De är mina, bara mina, och du ska inte ta dem ifrån mig och omtolka dem efter ditt lilla privata vanvett. Delad glädje är för mig halverad glädje. Finner det dessutom logiskt. Sällan man kan fördubbla X genom att dela upp X. Typ 🙂

Kalaset:

I kväll valde jag att gå på ett litet kalas med ett antal för mig obekanta personer. Kallprat, innehållslösa haranger av socialt taskspeleri och ett ogenomträngligt moras av osagda budskap väntade. Djupt (oändligt brådjupare än hos er) finns hos varje kvinna/man/annat med en autismspektrumstörning ett behov av andra tänkande och kännande varelser.

Vi försonar oss ofta med ensamheten men vi bjöd den aldrig över tröskeln frivilligt till att börja med. Den gavs oss som en blytung hemgift av denna värld; denna värld vi aldrig blir en del av – inte på det sätt som ni förlorar er i er gränslöshet.

Åter till kalaset: svetten rann längs ryggen och alla dessa människor förvandlades till ett oöverskådligt gytter av intryck, ljud, ljus, dofter, spel, lögner, koder som alla vällde in över mig som kilometertjock kolsyreis. Då går mina yttre signaler ner på sparlåga och resurser omallokeras till de delar av hjärnan som behöver det bäst. Jag stänger av mimik, kroppsspråk och prosodi. Detta tolkar ni som att jag är sur, arg, högfärdig, rädd eller ledsen, när inga emotioner alls bor i mig just då. Jag är bara en organisk dator som processar en, för den alldeles för stor mängd information vilken skall sorteras, bokföras och kategoriseras i rätt låda. Då har jag inte tid att fråga folk vad de jobbar med eller var de köpt de snygga byxorna. Det skulle bara leda till ytterligare information att ta hand om.

Inte för att det skulle alls falla mig in att fråga någon något som jag inte är ärligen intresserad av och den verbala vau de ville som kallas ”kallprat” och ”konversation” gör mig nästan illa till mods i sin kombination av fullständig banalitet och totalt öppet falskspeleri. A vet att B egentligen inte bryr sig var A köpt sina byxor men svarar ändå.
Syftet med dessa övningar är för mig esoterik på svindlande hör nivå, och att anse att man lär känna andra människor genom att producera ändlösa tirader av allmänt vedertagna blålögner, falska flin och låtsat engagemang torde falla på sin egen logiska orimlighet.

Men jag blir trött, och ganska ledsen ibland, över den maktlöshet jag står inför, att jag kanske nått mitt tak när det gäller sociala färdigheter, att jag aldrig kommer att kunna tala med känslor, ögon, fingrar, kläder och leenden som ni gör utan bara i ord.

Det är fascinerande vilka fullständigt oöverskådliga härvor av missförstånd detta leder till. Jag säger A, men ni tycker att min kropp signalerar B och då agerar ni såsom B brukar få er att reagera, och inget jag säger kan få er att tro på det jag säger framför det ni tycker er se enligt en uppsättning omedvetna, obeskrivna och föränderliga regler. För mig är detta absurt. Om någon påstår sig vara glad så antar jag att det förhåller sig så, och fäster ingen vikt vid hållning, ansiktsmimik och annat som är helt omöjligt att klart avkoda. Måhända ljuger vederbörande, men då är det ju så, och det har ju inte jag med att göra eller behöver fästa avseende vid. Förstår inte denna er besatthet av hur andra *känner* och *mår*.

Men vi längtar, efter möten, efter att se rakt in i någon annan, skåda spikrakt in i en annan själ utan en massa slöjor av lögner, fasader och sociala ritualer. Ett mycket litet fåtal av er kan ta emot den autistiska kärleken. Ni blir rädda över något så strålbländande, iskallt och genomärligt. Sådant har ni inga rutiner för.

Jag är matt av alla år av havererade möten och möjligheter som inte ens fått födas, eftersom just när två människor möts, två som känner för varandra, är den period när alla besynnerliga, för mig dolda signaler står i full blom tills de står som en halvsmält törnrosahäck ur min trut. Jag behärskar inte konsten. Mjukvaran finns inte installerad i min hjärna och alla de där små signalerna som ni fyller etern med går mig spårlöst förbi. Hur mycket jag än läser om dem blir de aldrig mina att bruka, lika lite som den mest beläste ornitolog någonsin kan flaxa sina armar och flyga söderut över vintern. Däri ligger den autistiska hjärnans totala hjälplöshet: hur lär man sig ett kommunikationssystem som inte är medvetet, möjligt att beskriva och avkoda och som dessutom ändras undervägs? Där står jag mig slätt. Och de andra läser mig fel. Deras instinkt att läsa mellan rader och undra vad jag ”egentligen” menar och försöka tolka allt jag säger känslomässigt är en autostrada till kollaps. Allt blir en trasselsudd av missförstånd och besynnerliga förväntningar, farhågor och antaganden – alla baserade på mer eller mindre skickligt gjorda känslomässiga tolkningar av inget alls och som aldrig talas om eftersom ingen vet om det, och plötsligt är han borta. 
Då kan jag förbanna min autism. Men det brukar gå över ganska snabbt.

Vi längtar visst efter närhet. Men för oss är närhet ett heligt ting, en gåva så skör och sällsynt att den gör så ont att Guds änglar sjunger. Den där totala närheten, när man är ETT med en annan själ utan att förlora gränsen till den. När ”what you see is what you get” varken mer eller mindre. Inte alls den smutsiga byk av rädslostyrda charader och baktaktspolkor ni tror är närhet.
Den närhet jag söker är av en kvalitet att ni nog inte skulle mäkta med. Ni skulle stelna av fasa och aldrig mer ens kunna blinka eller andas utan apparatur. Det som för mig är total närhet är för er koma. Möjligen begriper ni bättre nu varför jag skriver för MIG (och andra med autism/AS – min flock) och inte för Er.

Trots min hjärna av skarpeggat Krupp-stål så lever bångstyriga fragment av hopp och längtan i mitt veka hjärta, och de har kraften hos en asteroidfödd tsunami, en planetdödare – hos Livet Självt att fortsätta kämpa tills blodet stiger i käften upp, trots att inte en enda anledning till liv finns kvar. Gamla program av skam, fasa och syraetsningar av den Svarta Pedagogikens allra mest utstuderade nålstick. Ett diaboliskt styrelseskick baserat på urtidsbetingade självändamål; att överleva till varje pris utan att anföra bevis för att det är något gott eller eftersträvansvärt. Om så universum skall utplånas ska Jag finnas kvar för att sörja i intigheten.

Reptilhjärnan är understundom en högljudd stabsfurir mot vilken man fåfängt opponerar sig om man alls nu försöker.

Autister har inget undermedvetet. Visste ni det? Antingen vet vi eller vet vi inte? Ibland gör vi galna saker, men då beror det på att vi har ofullständig eller inkorrekt kunskap som underlag, men vi gör inte en massa saker utan att veta varför. Även när jag kör igång de mest destruktiva och vettvilliga beteenden så vet jag att det är det jag gör. Ingen ursäkt, bortförklaring och inget övervältrande av skuld håller. Jag står alltid naken inför min egen dårskap. Jag kan alla dess krumbukter och jag känner alla dess konster, även om jag i stridens hetta inte alltid kan kontrollera dem.

Att se kostar ibland skjortan, men att vara blind kostar liv. Jag har överlevt incest, tio-tolv års nitisk och grundlig mobbing, ett antal mordförsök, missbruk och alla övriga chatteringar av det mest utstuderade helvete ni möjligen skulle våga föreställa er om ni alls kunde föreställa er något ni inte själva upplevt och/eller tror er ha upplevt. Detta då inte sagt för att någon ska Tycka Synd(tm) om mig.” Pity is irrelevant” , och bara ytterligare en av era små tricks för att optimera er självhävdelse. Vad vill jag med det?

Era känslomässiga rektioner är bara störande och ointressanta. Den objektiva och bevisbara verkligheten är ju knappast den måttstock mot vilken ni mäter era så kallade ”sanningar”. Ni tror att det synapskaos ni kallar ”känslomässig bekräftelse” är det facit enligt vilket ni ska avstämma ert liv och era beslut, ivrigt påhejade av allehanda psykologiska/religiösa/ kryptoesoteriker vilka biter sig själva stadigt i svansen och översvämmas av Ad Hoc-resonemang som intäkt på sin allomfattande förträfflighet. Girighet är en begriplig drivkraft. Däremot varför ni tror alla som påstår sig veta *allt* och hur ni ska göra för att *Må bra* och är beredda att sälja er själ till lägstbjudande för att gå en kurs som varar i tre timmar på vilken ni ska ha en kopparpyramid trädd över huvudet och lyssna på en uttråkad medelklassneurotiker som påstår sig kanalisera ISO-standardiserad och ovedersäglig VERKLIGHET från Ärkeängeln Holger undflyr lycksaligen min autistiska hjärna.

Dagens aspis: Gary Numan

”Cars”
Here in my car
I feel safest of all
I can lock all my doors
It’s the only way to live
In cars

Here in my car
I can only receive
I can listen to you
It keeps me stable for days
In cars

Here in my car
Where the image breaks down
Will you visit me please
If I open my door
In cars

Here in my car
I know I’ve started to think
About leaving tonight
Although nothing seems right
In cars