Att se skogen

Av alla lustiga små liknelser som folk roar sig med att asplaina (när neuronormativa förklarar aspergers för aspisar) var det specifikt den om skogen som höll mig vaken inatt. Tack så mycket, överaktiva hjärna.

Eller som Stockholms läns landsting berättar det:

En människa som tittar på hundra träd ser en skog. Det beror på att vi försöker sätta ihop våra intryck till en helhet. Vissa studier visar att personer med autism har svårt att göra det. De ser bara de olika delarna. För dem blir träden aldrig en skog.

Eh, ja. Jag fattar nog att ett gäng träd av varierande sort och storlekar på en viss yta utgör någonting som går under samlingsnamnet skog. Men jag skulle inte vara så arrogant och påstå att jag ”ser” skogen.

Jag gör nämligen inte anspråk på att veta vad träden heter, hur gamla de är, hur långt ner i jorden dess rötter når eller vilka fåglar och insekter som lever i dem. Jag har ingen aning om hur gammal skogen är eller hur olika epoker och istider har påverkat den. Jag vet hjälpligt vilka djur som lever i den och när jag får skjuta dem, men jag har ingen koll på vilka svampar som är giftiga eller vilka örter jag kan kan få hallucinationer av. Jag upplever fåglarna, djuren och växterna när jag vistas i en skog, men jag kan inte säga att jag är särskilt intresserad av ekologi eller hur man bedriver skogsvård. Jag är en stadsmänniska 🙂

Skulle därför inte göra anspråk på att se ett skit, förutom lite älgspillning och harpluttar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s