Aspergers som jag ser det – del 2 av 3 (Qatten)

2003

Jag begriper inte hur någon, för övrigt, kan finna tröst och styrka i totalt odefinierad gallimatias som: ”du är värdefull”, ”du är också unik”, ”du är lika bra som alla andra” etc. För det första är begreppen ”värde” och ”värdefull” allt ifrån otillämpbara till rent cyniska satta i samband med mänsklig existens.

Alla djur som har sin fortplantning ordnad på så vis att individerna sönderfaller i två kön vilkas genetiska kod skall blandas samman till nya individer leder med obönhörlig ofrånkomlighet till att varje individ har en för sig helt unik genuppsättning. Detta är ett vetenskapligt faktum och hur konstaterandet av detta kan få en ledsen person att bli glad gör mig nästan rörd över hur oändligt lättmanipulerade ni är och vilken bottenlös kapacitet ni har till önsketänkanden och självbedrägeri.

Jag skulle aldrig drömma om att vara så respektlös mot en annan person eller förfalla till sådan flagrant lögnaktighet att påstå saker som: ”Men det är klart du kommer att få ett jobb.” ”Den rätte väntar där ute på dig.” eller klassikern: ”Men inte ska du dö, inte.” Jag äger inte förmågan att se framtiden och skall därför inte uttala mig om hur den kommer att te sig. Det är för mig så självklart att jag finge bruka rent paramilitärt övervåld på varenda cell i min kropp för att fä något så enfaldigt att fara ur min trut.

Men dröm om min förvåning när ni tycker att någon är snäll, omtänksam och en go’ kille/tjej när de säger sådant. Hur ni gör för att finna tröst i och må bra av rena lögner kommer jag aldrig att begripa. Än mindre varför. ”Du är lika bra som alla andra.” är så enfaldigt att jag knappt giter bena upp det. ”Bra”? En fullständigt godtycklig term som kan fyllas med i stort sett vilket innehåll som helst och därför renderar hela utsagan till noll och intet. Det som gör er till små varma lyckotroll får endast effekten hos mig att min hjärna skickar mig ett felmeddelande.

En annan av era små fraser som jag ibland har en smula roligt åt är varianter av. ”Det kommer att ordna sig”. Jag hoppas verkligen att åtminstone några av er begriper att alla former av förutsägelser av framtida händelser kan avfärdas som totalt meningslösa. 🙂

Jag vet att ni säger sådant här för att förmedla känslan *tröst* och inte göra prognoser om kommande händelser – ett missbruk av språket, för övrigt.

Behöver jag tröst, så lägg bara en hand på min axel, det räcker, men förolämpa inte min intelligens.

Jag minns att jag som barn ibland hörde mina föräldrar säga att jag skulle komma att bli professor eller något annat som i deras verklighet ansågs som fint och bra. Möjligen föreställde de sig att jag skulle ta det till mig som känslomässig bekräftelse, bli glad och läsa mina läxor med än mer glöd. De föreställde sig väl att jag var lika beroende av bekräftelse som de. Det enda jag hörde var att de sade konstiga saker och att det kunde väl inte de veta, vad jag skulle bli om 20 år. Framtiden kunde man ju inte se in i. Det de sade saknade för mig hanterbar och användbar information och lämnades utan vidare åtgärd och lades i den ständigt växande högen ”Uttalanden utan innehåll”. Den näst största högen hette: ”Uttalanden med orimliga eller oklara orsakssamband i”.

I den kunde man finna pärlor som: ”Ja, du är väl duktig i skolan nu, så mamma och pappa blir glada?” Jag fann det ganska orimligt att den obligatoriska nioåriga grundskolan hade tillkommit för att åstadkomma lyckomaximering hos de som hade förmyndarskap över de där inskrivna barnen. Jag kunde inte ens begripa varför mina skolprestationer och mina studieresultat alls skulle föranleda känslomässiga reaktioner hos mina föräldrar. Fanns det något dunkelt syfte med det så var det mig helt fördolt. Det var bara lösryckta fragment ur verkligheten staplade efter varandra och helt utan inbördes samband.

Än mer fördolda var drivkrafterna bakom moderliga utsagor av typ: ”Hur kan du göra så, och vara så elak mot oss som ger dig allt du vill ha etc, etc. ?” Inte något som helst vettigt kunde jag hitta i detta. Hur kunde exempelvis ett bråk i skolan, av henne tolkas som en handling riktad mot henne? Hon var två kilometer därifrån. Och hur kunde allt jag gjorde och sade ha sådan makt över henne? Det fascinerade mig hur hennes känslor följde mina göranden och låtanden som en skugga. Att de var mina föräldrar begrep jag inte heller vad det hade med saken att göra. Skulle de bestraffa mig genom att vägra ge mig mat, låta mig sova på gatan eller gå i trasiga kläder? Det trodde jag helt enket inte på – det lät så dumt.

Jag fann henne konstig, oredig och oläsbar. Numera inser jag ju att hennes avsikt inte var att komma med en faktaredogörelse, utan att förmedla känslor. Den autistiska hjärnan tolkar dock automatiskt alla språkliga uttalanden som fakta. Är de rimliga, sammanhängande, begripliga och logiska? Svarar vi nej på detta avfärdas det hela bara som omöjligt att processa. Mamma ville styra mig genom att inypa känslan av dåligt samvete och skuld i mig i tron att det skulle få mig foglig och lydig. Har förstått att det är en utstuderat effektiv metod att styra er andra på, men på mig biter det inte ett dugg. Min hjärna tillåter mig svårligen att ta ansvar för sådant jag omöjligt kan ha åstadkommit. Att eventuella skuldkänslor för att något jag gjort gentemot person X skulle få mig att lyda och vara följsam gentemot person Y är bara korkat. De är inte samma person. Att man ska behöva upplysa om sådana självklarheter……..

Om ni bara kunde lära er var gränserna går mellan er själva och andra kanske ni skulle dra ner på er känslomässiga vampyrism och ert hjälplösa beroende av andras gillande. Ni måste hela tiden höra att någon behöver er, att ni är snälla, trevliga och att ett antal individer är beroende av er. Själv skulle jag finna det på gränsen till oförskämt om någon skulle påstå sig vara beroende av mig. För det första är det ju ett sakfel på alla nivåer, och dessutom är det att reducera mig till något vars berättigande avhänger av någon annans påstådda behov. Inser ni inte att det är att placera ett ansvar på mig som jag inte bett om, inte kan förväntas bära och som dessutom inte låter sig göras alls? Som grädde på moset förväntar ni er att jag ska bli glad, lycklig och finna mitt existensberättigande stigande av detta – att du lämnar bort ansvaret för din lycka(tm) och ditt liv och försöker köra ner detta i halsen på mig.

Ni är fan inte kloka.. 😀

En av mina bästa vänner beskrev detta en gång; lika ofrivilligt som tydligt:

”Om jag inte får höra att jag är älskad, behövd, vacker och att det jag gör är bra så upphör jag att finnas till”.

För en sekund hisnade jag, för hon beskrev något som utan tvekan vore en av mina värsta mardrömmar; att min existens skulle vara avhängig av en omgivning som är lika törstande den efter symbios och bekräftelse, i lika desperat behov av att jag hela tiden ska ge dem ytterligare en stund av Liv, tills de sugit all näring ur bit efter bit av min själskraft. Vilket inferno av kollektiv fasa, där alla gör allt, ljuger om vad som helst och tar till vilka knep som helst för att ständigt rättfärdiga varandras rätt att existera. En människa vars livskraft är beroende av mina ord, mina känslor och min energi är bara en parasit som hänger från mig som en igel. Jag är bara ett värddjur, en drogcentral. Inte ett ord denna människa yttrar kan man tro på, inte en enda attityd, åsikt eller förhållning hon spelar upp vågar man anta är äkta utan att allt är ett välregisserat skådespel vars enda syfte är att jag inte skall stänga av tillgången på drogen ”bekräftelse.”
Kan man mer fullständigt reducera bort sin och andras mänsklighet? Misstänker att ni kallar denna ovärdiga hantering, denna kollektiva vansinnesjakt på andras styrka för ”gemenskap”.
Vad vet jag?

2004

”The beginning is a very delicate time”
— Irulan

Jag hade, mest av ren mental utmattning, kunnat gråta just nu, men aspergaren i mig föredrar att skriva: sätta tankar som pixlar på skärm för er att läsa eller inte; Ni är publik; lärft, kanvas. Ni kan läsa eller låta bli.

Ibland är jag oändligt trött på det merarbete som mötet mellan min autism och den icke-autistiska världen alltid leder till eftersom vi inte är kompatibla, den och jag. Det som ni gör med absolut självklarhet och med oreflekterad automatik kan suga så mycket energi ur oss att återhämtningsprocessen saknar all rim och reson i tidsåtgång och insats.

Ni tycks sällan begripa detta på rätt vis, eftersom ni tvångsmässigt måste tolka allt i känslomässiga termer. Ändlösa och dödfödda diskussioner har vällt ur denna omständighet. Jag är inte RÄDD för andra människor. Det handlar inte om självförtroende, min sociala roll eller någon slags outtalad skräck att de inte ska gilla mig och inte bekräfta mig. Det handlar inte om känslor.

Lika lite som nötallergikern är ”rädd” för nötter eller anser att de är onda och illvilliga och går runt full av skräck inför dessa lömska satar, är jag rädd för sociala spelplatser och nya människor. Jag saknar bara programvaran att hantera dessa stuationer på det sätt som ni, i varierande grad gör. Detta kan jag kompensera med att tillägna mig kunskap om era mellanmänskliga spelregler och tricks som vore det ett andraspråk, men jag kommer aldrig att kunna tillämpa dessa kunskaper i de situationer där ni så elegant och med sådan absolut självklarhet spelar ut deras fulla register. Jag lider inte känslomässigt i folksamlingar. Jag hyser inga föreställningar om att alla dessa männsikor har några som helst åsikter om mig, och skulle de ha det så saknar det all betydelse i sammanhanget. Detta liknar inte ett dugg den problematik ni uppvisar kring det ni kallar ”självförtroende” – det där självbesatta navelskåderiet där ni hela tiden ska värdera er och uppslukas av vad ni inbillar er att andra tycker och tänker om er – som om det hade någon som helst betydelse. Jag skänker inte en tanke på vad andra människor ska tänka om mig eller hur de ska förhålla sig till min existens. Det är irrelevant.

Det som stör mig är mängden intryck, själva störtfloden av ljus, lukter, ljud och känsel som jag upplever så mycket starkare än ni gör. Jag saknar era filter som – utan er aktiva medverkan – sorterar bort onödigt varseblivningsskräp. Allt strömmar in i mig; samma väg och med samma styrka. Den jag talar med tar lika stor del av min uppmärksamhet i anspråk som hundskallet i fjärran, ett hastigt solblänk i ett fönster eller en insekt som nuddar min kind. Till intryck räknas även de myriader små signaler en människa sänder ut. De väller in i min hjärna som – oförmögen att avkoda dem – kastar runt dem som flipperkulor, fler och fler, snabbare och snabbare. Intryck som härör från andra männsikor tar dubbelt mer kraft än andra då jag förväntas interagera med människor – om jag alls ska ha en fungerande tillvaro.

Jag är trots allt beroende av er välvilja, era nycker och att veta så mycket om er att jag kan domptera era demoner och manipulera er fåfänga så pass att det inneboende hot ni alltid utgör minimeras. Varje ny människa bokför min hjärna som en främmande organism, ett virus i operativsystemet, en potentiellt dödlig X-faktor som snabbt måste analyseras och skapas antikroppar mot. Allt okänt hotar mig, eftersom jag inte kan ”känna av” saker och ting. Jag kan inte avgöra om en ny männsika är en massmördare eller en underbar ängel förrän han börjar producera ord och meningar. Då jobbar min hjärna med en intensitet ni knappt kan ana med att extrahera all den kunskap som bara går baserat på ordval, meningsbyggnad, ämnesval, och alla andra bitar av språket. Det är då folk brukar tycka att jag verkar sur, högfärdig och ointresserad. De kan ju inte veta att min hjärna då slåss för sitt liv för att undkomma det kaos som håller på att slita den i stycken. I den stunden faller det mig inte riktigt in att spela intresserad, söka ögonkontakt, nicka och le. Partymingel är för mig vad ett gisslantagande under vapenhot vore för er.

Kanske på sin plats: Vi har visst känslor; känslor av sådan glasklarhet och karat att era hjärnor skulle vrida sig av smärta av att husera dem för ens en sekund. Mina känslor lever vid sidan av allt annat. De utgör ett eget annex som dåligt är integrerat med resten och blott i nödfall kommunicerar med de andra delarna. Känslor utmanar mig och rubbar mig eftersom de till sin natur ibland är en smula nyckfulla och oförnuftiga, men de kan oftast styras till slut. De är ju trots allt mina, och det som är mitt är mitt att fatta beslut över. Du kan inte se mina känslor på mig. Du kan inte *läsa av* mig – men det gör du i alla fall, för du kan inte låta bli, och du läser fel igen och igen och igen – för du söker budskap där inga budskap finns. Om du frågar oss så lär vi dig koden, och om du frågar så berättar vi kanske. och då kan du veta att det är sant, och du måste våga tro på oss, även om dina instinkter säger dig att vi säger något annat ”mellan raderna”. Vi säger inget ”mellan raderna”. Du läser din egen hjärnas skivspill om du påstår dig se sådant. Det säger inget om oss men en massa om dig.

Det är egentligen en vidrig myt att autister inte känner, att vi är någon slags kvasipsykopater som inte förstår och inte kan uppleva känslor. Vi känner. Vi känner med en intensitet och av en kvalitet vars skärpa och blotta råstyrka skulle få er att tappa andan. De har en entydighet, pålitlighet och uthållighet som era sällan mäktar. Visserligen kan de suga all kraft ur oss och ta alla resurser vi har i anspråk, men jag tror inte vi är rädda för dem som ni ofta är. De är oundvikliga skeenden, företeelser som hör de mänskliga villkoren till. Att vara rädd för känslor eller förneka dem är besynnerliga sysslor. Det som föreligger förelliger ju och borde inte vara mycket att bråka om.

Nog bara det att vi inte signalerar i tid o otid till vår påtvingade flock vad vi känner, så ni ser inte så mycket av det. Det faller oss inte in att använda våra känslor som kommunikation. De är våra skygga väsen vilka vi vårdar ömt och ogärna delar med oss av; De är så vaga och så oändligt brutalstarka att de endast kan vila trygga i vår tystnad.. I min svartaste tomhet; den enda plats där jag är trygg och hel. Vi vågar inte sätta sådana vapen i händerna på er. Vi vet hur farliga ni är.

”Autister kan inte älska” är en annan lögn ni beslagit oss med.
Låt mig då berätta: Om en autist säger att hon/han älskar dig så har du bjudits in i en själ som har ett ljus så bländande svart och en ensamhet så ofantligt kärleksfull att du har trätt in i ett Tempel inte ens Gud satt sin fot i. Du kommer att bli mycket rädd och ditt undermedvetna kommer att signalera livsfara. I värsta fall kan hela din världsbild vara i omedelbar fara. Riktigt varför det är så här vet jag inte, men ämnar ta reda på.
Det är så att vi med aspergers kanske är som allra mest hjälplösa inför det mysterium som kallas relationer. Ingen av oss är bra på det – allra minst jag.

Jag har hjälpligt fösonats med tanken att en nära relation kan vara något jag måste leva utan, men den kommer aldrig att bli min vän.
Jag vill faktiskt ha någon som gör frukost åt mig, låter mig vila i sitt knä och hjälper mig på med påslakan.
Att komma hem till tända lampor och doften av nybryggt kaffe är min vackraste dröm. Någon som finns där, som stannar, som inte sviker, försvinner och som är mogen och modig nog att tro på mig när jag säger att A är A och att B är B.

Ett djur så sällsynt att han törs tro på det jag berättar även om han inte förstår det. Han ska ha ögon som när jag tittar in i dem är glasklar stjärneväg ända till andra sidan universums rand och tillbaka igen, in i mina och att allt är ett och samma och att han har modet att länge, länge skåda in i mina stålkalla, obegripliga autistögon tills han kan se mina lås, mitt ljus och den ödsliga frid som bor i min kärna, som ännu ingen mer än jag sett – och att han aldrig, aldrig viker blicken. En som är lika sällsam, namnlös och trogen som jag. En man som vet att kärlek på jorden är ett val, och att den riktiga Kärleken inte är annat än en fullkomlig frånvaro av rädsla och något så kallt att alla lögner och all ondska exploderar i en sky av iskristaller i dess närhet.

Jag vill inte ha mer ljummet fluff, kväljande sockervadd, sharlakansröd ångestromantik och tomma riter spetsade med tusen år av gamla luggslitna klyschor och mytbyggen. Denna världs tolkning av vad kärlek är har gått sönder och ruttnar sakta inifrån och ut. Den har inget kvar att säga mig och får inga fler chanser.

Jag vill ha en pakt – en pakt om två. Ett kontrakt hugget med djävulens svanstipp i Guds tron. Något så orubbligt och stålbadat att jag kan släppas fri och sakta muteras tillbaka till det jag verkligen är och börja tala mitt eget språk och inte ert. Det ska vara isblått och bländande och tyst. Han ska se rakt igenom mig och berätta vad han ser, för det vill jag veta. Då vet jag att han älskar mig och att hans hjärta pumpar mitt blod.

Annonser

One thought on “Aspergers som jag ser det – del 2 av 3 (Qatten)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s