Aspergers som jag ser det – del 1 av 3 (Qatten)

Ni – ni utan ett autistiskt operativsystem – ni känner först och tänker sedan .
Allt börjar i känslan, tar sitt avstamp där. Ni kan inte välja att göra annorlunda lika lite som ett träd kan välja att växa med roten uppåt. Efter känslan kommer tanken och era tankar är ALLTID i känslans tjänst. Ni väljer tankar så att känslan kan få stöd, och ni är kapabla till vilket självbedrägeri som helst och vilka lögner som helst för att slippa att ifrågasätta det känslomässiga beslut allt började med. För att förstå något måste det, som ni så poetiskt kallar det; ”Ramla ner i hjärtat.” Utan känslors bekräftelse är det inget värt och oanvändbart. På ett, för oss hisnande obegripligt sätt, så kan varje liten ny kunskap ni utsätts för rubba era känslomässiga grundbultar, och det är väl därför ni är så dödens rädda för sanningen, den objektiva, och undviker den med sådan elegans som ni gör. Självinsikt är nog en av de få saker som kan få er att falla döda ner – av ren fasa.

Sådana är ni, Ni som byggt denna värld, den vi delar med er.

Vi – vi som har ett autistiskt operativsystem – vi tänker först och känner sedan.
Allt börjar i tanken, tar sitt avstamp där. Vi kan inte välja att göra annorlunda lika lite som en aborre kan välja att bygga bo i en hög tall. Efter tanken kommer känslan och våra känslor är ALLTID i tankens tjänst. Vi väljer känslor så att tanken kan få stöd, och vi är kapabla till vilket känslomässigt självbedrägeri som helst och vilka känslomässiga lögner som helst för att slippa att ifrågasätta det tankebeslut allt började med. För att förstå något måste det, som jag så poetiskt nu kallar det; ”Ramla upp i hjärnan.” Utan förnuftets och logikens bekräftelse är känslor inget värda och helt oanvändbara. För er innehåller känslor den enda information och kunskap som kan läka er. För oss saknar känslor allena all information och att, för oss leta kunskap i känslornas vimmel, gör oss bara illa, för vi kan inte avkoda någon som helst hållbar kunskap ur en känsla. Det som är er ENDA väg till självkännedom är just den väg som allra mest garanterat leder oss fel. Vi går med ryggen mot varandra mot samma mål.

Sådana är vi, Vi som kan beskriva och analysera er värld bättre än ni men aldrig dela den med er och aldrig förstå den.

Vi kan välja vad vi ska känna och ni kan välja hur verkligheten ska se ut.Inte någonsin tills dess universum slocknar kommer det omvända att kunna äga rum.
När man till fullo inser vilken ofattabar och oändligt djup skillnad som ligger i detta, vilken tusen mil bred klyfta som skiljer oss, så kan vi börja att tala med varandra. Det är skillnaderna som är nyckeln till mötet, inte likheterna. Ni är så sällsamt besatta av likheter. 🙂 Vi ser ingen större kunskapsmässig utmaning i likheter. Ni berättar för oss att vi är som ni och en del av er stora familj, tror ni gör det för att trösta oss för ni tror nog att vi är ledsna och känner oss lite utanför.
Inte för att vi någonsin kommer fatta vitsen med att ljuga för att trösta, eller varför ni agerar enligt föreställningar om våra behov som ni inte först fått bekräftade genom att fråga oss utan helt frankt utgår ifrån av ingen annan anledning än att ni själva fungerar just så. Fel lösning på fel problem, illa använd mental energi, möjligen kontraproduktivt och alltför ologiskt och illa underbyggt för att vara till nytta. ;). Inte lätt att begripa varandra alltid. 🙂
Ni är flockdjur – vi är det ensamma djuret ni ibland ser skymta i skymningen i skogsbrynet. Ulven lever i er, flockvarelser.
Jag är solitär Qatt i natt. I min qattnatt. Osedd, men det talas om mig runt lägereldar i byn. Det vet jag och det roar mig en smula. 🙂

Vi kan bara vila trygga och få ro i kunskapen .
Ni kan bara vila trygga och få ro i relationen .

Er största fasa är ensamheten, att vara avskiljd från andra. Då dör ni. Ni finns ej mer. Just den platsen, där man är totalt ensam och avskiljd där hämtar vi all vår ro och all vår styrka. Bara där tystnar våra hjärnors evinnerliga tjatter. Vi lever där ni dör, och vi dör av precis det som definierar er mänsklighets innersta punkt; där gränsen till andra människor upplöses och ni är helt och totalt en del av någon annan, uppfylls av den gränslösa känslan av att få HÖRA TILL och vara en del av något större; familjen, den man älskar eller Gud. Den plats där ni aldrig mer behöver fråga, undra eller begripa något utan allt bara är en ordlös känsla av total gemenskap.

Försök då att förstå att den platsen, för oss autister, är synonymt med att vi DÖR och upphör att existera. Ett ställe utan gränser och utan frågor och svar är vårt totala helvete. På samma sätt är vår himmel; en evig och total tomhet där inget och ingen finns än upplevelsen av att vara totalt separat från allt annat, att inget någonsin mer kan påverka en, och att man aldrig mer kommer att vara beroende av någon annan på något vis, och den totala frid som kommer av det, nog det mest utstuderade helvete man kan sätta er i.

Vårt enda mål är att förstå . Utan kunskap är vi hjälplösa. Informationsbrist eller felaktig information gör det omöjligt för oss att hantera det som är allra svårast för oss: Att relatera till och interagera med andra människor.

Ert enda mål är att få höra till . Utan gemenskap är ni hjälplösa. Isolering eller brist på bekräftelse och spegling gör det omöjligt för er att hantera det som är allra svårast för er: Att våga se verkligheten som den är och våga ta till er sanningen om ert eget jag utan fruktan.

Så ”olika operativsystem” är inte bara en stilistisk effekt utan en sanning av sådan omfattning att jag ibland tappar andan.

Tänk vad vi kunde lära av varandra.
Tänk om vi kunde hitta det längst inne i oss och i er som är gemensamt. Hittar man det så hittar man själva kvintessensen av det att vara Människa. Guds nakna hjärta, typ.
Men då måste vi först skala av allt olikt, lager efter lager, och för att kunna det måste vi identifiera detta. Det är det jag försöker här så nätt.

Världen är för mig ett centralprov som ska lösas. Problemlösning och chiffer att tyda.
För er är den ett cocktailparty som ska få känslorna att blomma. Samvaro och möten att uppleva.

Fascinerande.

Annonser

One thought on “Aspergers som jag ser det – del 1 av 3 (Qatten)

  1. Alltså, jag känner inte igen mig i motsättningarna så mycket. Jag har lätt att förstå Neurotyper. Däremot kan jag ha svårt att göra mig förstådd hos dem.
    Kämpa på. 🙂
    Vill du bolla lite tankar är jag gärna med, jag gillar det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s